Tjutjekernas lanthundar

I Sibirien var det ett folkslag som heter tjutjeker som hade de hundar man sen använt för avel. Det är ett nomadfolk, som använt sina hundar för nyttoändamål mer än som sällskapsdjur. Man använder då hundarna till jakt och transporter, och inte minst till renvallning. Samtidigt är det inte bara nytta med hundarna, de är också vänner. Barnen kan få leka med dem, och på nätterna kan de sova tillsammans så hundarnas värme hjälper barnen.

Slädhundstävlingar

I Alaska var det guldrusch på 1800-talet, och när den började klinga av i slutet av århundradet, blev tävlingar för slädhundar allt vanligare. Den första stora tävlingen hade man i början på 1900-talet. All-Alaska Sweepstakes hette den, och var 65 mil lång. Det var den första tävlingen där tjutjekernas hundar fanns med bland de tävlande. En rysk pälshandlare hade sett deras förmågor, importerat dem, och lät dem delta i loppet. De vann inte, men deras tredjeplats var tillräckligt imponerande för att väcka fler människors intresse. Efter det åkte många till Sibirien för att få tag på hundar.

Om rasen

Siberian husky blev en egen ras på 1930-talet, och i USA har det funnits en rasklubb för just dessa hundar sedan 1938. Det är en ras som är vacker, lätt att tycka om, men också krävande på sina sätt. Den är väldigt social och mycket av en flockhund, som hela tiden vill ha sällskap. Är man inte ensam som jag och kan ge sin hund väldigt mycket tid och uppmärksamhet, så behöver den ha andra hundar att umgås med. Den mår inte bra av ensamhet.

Vaktinstinkterna är inte alls starka, och rasen är varken avvaktande eller rädd för nya människor, utan möter dem med glädje. 

Siberian husky har stort behov av att springa och att få röra sig på andra sätt, och de älskar att gräva lyor och gropar, och ylar gärna. Därför passar de inte så bra i en stad, där de lätt kan störa. Men när det är så glest mellan husen som det är här så går det bra. Det värsta är väl om någon tror att det är en varg. Fast jag har sagt till dem att jag har Vladimir, så jag tror inte att det är någon fara. Instinkten till groparna finns för att de ska kunna svalka sig på sommaren och värma sig på vintern.

Vladimirs beteenden

Precis som man kan tro om man känner till rasen så älskar Vladimir att springa. Jag har testat att låta honom dra en släde på snön, barnbarnen tycker att det är roligt att få åka. Vladimir verkar också tycka att det är skojigt, och verkar förstå att han måste ta det lugnt med barnen. Såklart att någon av oss som är vuxna finns med och håller koll på honom, men han tar det alltid lugnt, och verkar glad för att få vara med barnen. Annars kan han sätta iväg i en väldig fart om man släpper honom lös. I början vågade jag inte det, men nu litar jag på att han kommer om jag visslar, och det är fint att se hur han njuter när han får fritt utrymme.

Yla gillar han, det är ju lite störande, men jag var beredd på det. Och han måste få vara som rasen är, det blir konstigt att försöka arbeta bort grundläggande instinkter. Det typiska beteendet att gräva gropar har han också. Antingen i snö eller jord gör han gärna sig en håla. Då och då blir det en bland soffkuddarna också, det är sött av honom, fast lite stökigt blir det ju. 

Vladimir och barnen

Det som förvånar mig mest är hur väl han och barnen går ihop. Han har sån koll på dem, blir oroad om någon går iväg och inte är med gruppen. Det kunde man väl vänta sig med tanke på rasen. Det som var mer oväntat är hur de verkar förstå varandra. I julas när de var på besök gjorde de sina egna lekar. Barnen gjorde lösa snöbollar och kastade på honom, och han förstod att det var lek och smög på dem för att kunna buffa upp lössnö på dem. Det är fint att se dem ihop, det glädjer mig i hjärtat att de blivit såna vänner, och att barnen frågar efter honom.

Jag tänkte berätta lite om hur det är här hemmavid. De flesta har väl inte så bra kunskaper om Norrbotten och hur här är. Det är ett stort landskap, så det ser olika ut beroende på var man är, men jag och Vladimir bor i verklig glesbygd. Helt öde är det inte, närmsta grannen är ungefär en kilometer bort, och ett par andra grannar finns i närheten. Närmaste ort är ett par mil bort, så dit får man fara om man ska handla.

Vår väg

Vägen upp till huset är ganska liten, inte bara en grusväg, men inte mycket större ändå. Den går förbi huset och upp till berget, det är väl en halvmil till berget. Dit tycker Vladimir om att gå. Det finns buskar och låga träd, och ofta kan han få vittring och hitta något att undersöka. Hans jaktinstinkter är inte så utvecklade eftersom jag aldrig använt honom för jakt, men som andra hundar har han ett starkt luktsinne och märker sånt som går människor förbi.

Vi bor på en slätt, jag tycker det är skönt att bo här, nedanför berget. Själva berget är ett av de minsta, men upp till toppen tar vi oss aldrig, inte på sommaren i alla fall. Det finns ganska gott om öppna marker här, där jag kan våga låta Vladimir springa fritt. När det är häckningsperiod eller när jag vet att jägarna håller på får han vara kopplad.

Vintervägen

Jag är ingen ungdom längre, och får ta det ganska lugnt. Med Vladimir kommer jag i alla fall ut. Han behöver sina promenader, och lite i taget orkar jag lunka längre sträckor. Vintern är kanske bäst ändå. Då kan jag ta skidorna och få lite hjälp i nedförsbackarna, eller så tar jag skotern och kör sakta, så Vladimir kan springa bredvid. Ibland far vi åt andra hållet då, ner mot skogen. Eftersom vi är där så sällan blir det ett äventyr för Vladimir, med andra dofter och ljud än det finns här uppe hos oss. Att försöka köra med skoter och koppel inne i skogen går inte så bra, han blir så ivrig så det slutar alltid med att kopplet trasslar sig runt stammarna och det blir ett omak att försöka trassla ut oss igen. 

Skönheten som finns här

Jag har alltid känt mig mest hemma här, det är som att man blir buren av naturen i det här landskapet. Inte finns det många människor som stör heller, det är skönt. Nu sen jag blev pensionär och fick mer tid, och anledning att komma ut mer på grund av Vladimir, känner jag att jag njuter av det vackra som finns här på ett nytt sätt. Jag tar till vara på det, nåden att få bo såhär.

Nu när det nya året börjat är vintern i sitt kallaste och mörkaste. Man får ha på sig många lager så fort man ska ut, även om man bara ska ner och hämta tidningen. Vladimir har det bra där, han kan springa ut utan besvär med sin tjocka päls. Siberian Husky har ju sina rötter i Sibirien och Alaska, och där kan vintrarna vara värre än såhär.

Fördelen med vintern är att vi kan ta skotern. Lederna stelnar lite av kylan, men Vladimir behöver få springa lika mycket som vanligt, skotern är till stor hjälp då. Det kan till och med bli längre promenader än jag orkar med när jag ska gå. Ibland tar vi oss bort till berget och kör en bit upp, följer man vår väg kommer man dit. Det är några kilometer, men för Vladimir är det inte för långt. Eller så tar vi det andra hållet, ner till skogen som är nära sjön. Där finns det andra dofter och ljud. Man får variera så Vladimir får lite utmaningar. Det är inte mycket ljus såhär års, även om norrskenet kommer ibland. För Vladimir går det bra ändå, det är viktigare med dofterna och ljuden, och stänger jag av skotern en stund så kan han höra mycket av det jag inte hör.

Vinteraktiviteter

Mest håller vi oss ändå inne. Jag försöker träna på att laga mat, det skulle vara fint att kunna bjuda bror min och hans fru på något riktigt gott, de har bjudit mig så ofta. Bra i matlagningskonsten är jag inte, men jag blir väl bättre. Att göra sig en brasa och sitta med en bok passar också till de kalla dagarna, tycker jag.

Numera har jag internet, där finns det också mycket att upptäcka. Jag blir lite trött av nymodigheterna och allt man ska lära sig. Jag och barnen skickar mejl, och nu har jag ju bloggen. Någon gång kommer en rad från något av barnbarnen också. De tycker att vi ska testa videosamtal, men det orkar jag inte förstå mig på.

Jag har hittat en enarmad bandit man kan spela på i datorn, det tycker jag är trivsamt att sysselsätta mig med ibland. ”Dogs” heter den och jag hittade den via 3xcasino.nu. Det passar mig. Fast någon Siberian husky finns det inte bland bilderna, men det får gå ändå. Jag har ju Vladimir att titta på, det räcker gott och väl.

Jag har skrivit lite om ensamheten, men så ensamt som det har låtit är det inte. Jag är glad att jag har Vladimir, för sen jag slutade jobba är det inte alla dagar jag träffar människor, fast de flesta gör jag det. Det kan vara att vi tar en tur ner till affären, vi får ta bilen då, men Vladimir följer gärna med och träffar lite fler människor han med.

Somrarna i Norrland

Ett av de större äventyr min bror och jag gjorde tillsammans med våra fruar var när vi åkte till Grekland. Där var det riktig sommar, varmt varje dag i två veckor, och vattnet i havet var också varmt. Här är det annorlunda. Ibland tänker jag på om man skulle ut och åka igen, men det har liksom inte blivit av efter det, och det är flera decennier sedan nu. Man kan längta efter sådan sommar, där man inte behöver ta på sig jackan på kvällen.

Jag vill inte gnälla för mycket, ljust är det ju här, i Grekland hade de mörka nätter mitt i sommaren, det kändes lite märkligt. Och bada går bra. Inte är det så varmt i sjön, men om man bastar blir det bra. Uppfriskande. Vladimir tar sig gärna ett dopp med, fast bastun får han inte komma in i, det är alldeles för varmt för en hund.

Några av de andra som bor här i trakten badar året runt, de sågar upp en vak så de kan doppa sig mitt i vintern. Jag är med ibland, man vill ju inte bli sedd som en mes, fast jag tycker allt att det är trevligare på sommaren när det är svalt men inte iskallt vatten. Kanske är jag lite mesig trots allt.

Jag (husse Arne alltså) börjar dagen med att släppa ut Vladimir en kort stund, och gå ner och hämta tidningen. När den är läst på kökssoffan blir det gröt och kaffe vid sju. Det står man sig bra på. Vid lunch äter jag en liten smörgås. Jag har inte så stor aptit nu, men läkaren säger att det är viktigt att inte låta aptiten bestämma helt och hållet, att jag blir för svag då. Jag kan inte bli för svag nu när jag har Vladimir, jag måste orka komma ut med honom, så jag försöker få ner den där mackan även när det tar emot.

Huvudmålet är en middag framåt kvällen, men där kan det bli olika. Ibland är jag bortbjuden till min bror, då blir det rejäl mat. Helst kött och potatis. Hans fru jagar, så då blir det fint kött. (Varken han eller jag har fastnat för jakten konstigt nog, annars är det väl något man förväntar sig av norrländska män.) Är jag och Vladimir nere vid affären kan det hända att det blir en pizza. Då finns det anledning att stanna bland människor lite längre, och ibland kan det ju behövas att bara få vara bland folk utan att prata med dem så värst mycket. Speciellt på vintern har jag dagar när jag försöker träna på matlagning och göra nya rätter, då kan det också bli rejält. Andra gånger blir det bara en macka igen. Det blir väldigt olika, doktorn skulle nog inte vara så nöjd med det där.

Vladimirs matrutiner

Att ordna rutiner för Vladimir är enklare. Han får mat på morgonen och kvällen. En skopa torrfoder varje gång, och på morgonen ger jag också honom en halv burk mjukmat. Som jag har förstått det är torrfodret bättre på det sättet att det tar längre tid innan det kommer ut i andra änden, och att hundens kropp tar upp mer av det nyttiga. Men som andra hundar jag haft och träffat så är det mjukmaten som lockar och som höjer humöret. Han får vara ute och springa så mycket att jag inte behöver tänka så noga på kalorierna, så visst kan han få sin mjukmat. 

Det är samma varje dag, och jag försöker hålla samma tider. Då blir det minst gnäll. Det händer att jag ger honom en bit av min mat, om jag har något hans mage kan tåla och som han kan gilla, men aldrig att han får det när han tigger. Som belöning har jag en påse med torkat kött, men det blir inte så ofta att han behöver det, han sköter sig så bra ändå. Det blir mest om vi ska till veterinären eller om det är något särskilt som han tycker är svårt att vara med om, då får han en bit eller två.