“Siberian Husky” – rasens historia

Det är en ras som kommer från USA, närmare bestämt från Alaska. Man avlade fram rasen för att man ville ha den som tävlingshund vid dragsport för hundar. De hundar man hade i aveln var från Sibirien. I Sibirien är det lite kallare väder än här i Norrbotten, men Alaska är ganska likt hur det är här, så de passar också i våra trakter.

Tjutjekernas lanthundar

I Sibirien var det ett folkslag som heter tjutjeker som hade de hundar man sen använt för avel. Det är ett nomadfolk, som använt sina hundar för nyttoändamål mer än som sällskapsdjur. Man använder då hundarna till jakt och transporter, och inte minst till renvallning. Samtidigt är det inte bara nytta med hundarna, de är också vänner. Barnen kan få leka med dem, och på nätterna kan de sova tillsammans så hundarnas värme hjälper barnen.

Slädhundstävlingar

I Alaska var det guldrusch på 1800-talet, och när den började klinga av i slutet av århundradet, blev tävlingar för slädhundar allt vanligare. Den första stora tävlingen hade man i början på 1900-talet. All-Alaska Sweepstakes hette den, och var 65 mil lång. Det var den första tävlingen där tjutjekernas hundar fanns med bland de tävlande. En rysk pälshandlare hade sett deras förmågor, importerat dem, och lät dem delta i loppet. De vann inte, men deras tredjeplats var tillräckligt imponerande för att väcka fler människors intresse. Efter det åkte många till Sibirien för att få tag på hundar.

Om rasen

Siberian husky blev en egen ras på 1930-talet, och i USA har det funnits en rasklubb för just dessa hundar sedan 1938. Det är en ras som är vacker, lätt att tycka om, men också krävande på sina sätt. Den är väldigt social och mycket av en flockhund, som hela tiden vill ha sällskap. Är man inte ensam som jag och kan ge sin hund väldigt mycket tid och uppmärksamhet, så behöver den ha andra hundar att umgås med. Den mår inte bra av ensamhet.

Vaktinstinkterna är inte alls starka, och rasen är varken avvaktande eller rädd för nya människor, utan möter dem med glädje. 

Siberian husky har stort behov av att springa och att få röra sig på andra sätt, och de älskar att gräva lyor och gropar, och ylar gärna. Därför passar de inte så bra i en stad, där de lätt kan störa. Men när det är så glest mellan husen som det är här så går det bra. Det värsta är väl om någon tror att det är en varg. Fast jag har sagt till dem att jag har Vladimir, så jag tror inte att det är någon fara. Instinkten till groparna finns för att de ska kunna svalka sig på sommaren och värma sig på vintern.