Vladimir har inte fått sitt namn efter Putin. Jag ville bara att han skulle heta något typiskt ryskt, eftersom rasen har sina rötter i Sibirien. Så värst bra koll på ryska namn har jag inte, och det som dök upp i huvudet var Vladimir. Ryssarnas president tycker jag inte så mycket om. Visst är det tjusigt av honom att rida på björnar och syssla med kampsport, det är ju inte utan att man blir lite imponerad och önskar att man var lika smidig och stark. Fast annat är ju viktigare för presidenter, och inte tycker jag att han verkar göra mycket gott. Tvärtom. Så att Vladimir heter som ryssarnas president är en slump, och inget jag egentligen gillar. Det besvärar mig lite. Fast nu när Vladimir fått sitt namn kan jag inte byta det, det skulle kännas konstigt.

Vladimirs beteenden

Precis som man kan tro om man känner till rasen så älskar Vladimir att springa. Jag har testat att låta honom dra en släde på snön, barnbarnen tycker att det är roligt att få åka. Vladimir verkar också tycka att det är skojigt, och verkar förstå att han måste ta det lugnt med barnen. Såklart att någon av oss som är vuxna finns med och håller koll på honom, men han tar det alltid lugnt, och verkar glad för att få vara med barnen. Annars kan han sätta iväg i en väldig fart om man släpper honom lös. I början vågade jag inte det, men nu litar jag på att han kommer om jag visslar, och det är fint att se hur han njuter när han får fritt utrymme.

Yla gillar han, det är ju lite störande, men jag var beredd på det. Och han måste få vara som rasen är, det blir konstigt att försöka arbeta bort grundläggande instinkter. Det typiska beteendet att gräva gropar har han också. Antingen i snö eller jord gör han gärna sig en håla. Då och då blir det en bland soffkuddarna också, det är sött av honom, fast lite stökigt blir det ju. 

Vladimir och barnen

Det som förvånar mig mest är hur väl han och barnen går ihop. Han har sån koll på dem, blir oroad om någon går iväg och inte är med gruppen. Det kunde man väl vänta sig med tanke på rasen. Det som var mer oväntat är hur de verkar förstå varandra. I julas när de var på besök gjorde de sina egna lekar. Barnen gjorde lösa snöbollar och kastade på honom, och han förstod att det var lek och smög på dem för att kunna buffa upp lössnö på dem. Det är fint att se dem ihop, det glädjer mig i hjärtat att de blivit såna vänner, och att barnen frågar efter honom.