Jag tänkte berätta lite om hur det är här hemmavid. De flesta har väl inte så bra kunskaper om Norrbotten och hur här är. Det är ett stort landskap, så det ser olika ut beroende på var man är, men jag och Vladimir bor i verklig glesbygd. Helt öde är det inte, närmsta grannen är ungefär en kilometer bort, och ett par andra grannar finns i närheten. Närmaste ort är ett par mil bort, så dit får man fara om man ska handla.

Vår väg

Vägen upp till huset är ganska liten, inte bara en grusväg, men inte mycket större ändå. Den går förbi huset och upp till berget, det är väl en halvmil till berget. Dit tycker Vladimir om att gå. Det finns buskar och låga träd, och ofta kan han få vittring och hitta något att undersöka. Hans jaktinstinkter är inte så utvecklade eftersom jag aldrig använt honom för jakt, men som andra hundar har han ett starkt luktsinne och märker sånt som går människor förbi.

Vi bor på en slätt, jag tycker det är skönt att bo här, nedanför berget. Själva berget är ett av de minsta, men upp till toppen tar vi oss aldrig, inte på sommaren i alla fall. Det finns ganska gott om öppna marker här, där jag kan våga låta Vladimir springa fritt. När det är häckningsperiod eller när jag vet att jägarna håller på får han vara kopplad.

Vintervägen

Jag är ingen ungdom längre, och får ta det ganska lugnt. Med Vladimir kommer jag i alla fall ut. Han behöver sina promenader, och lite i taget orkar jag lunka längre sträckor. Vintern är kanske bäst ändå. Då kan jag ta skidorna och få lite hjälp i nedförsbackarna, eller så tar jag skotern och kör sakta, så Vladimir kan springa bredvid. Ibland far vi åt andra hållet då, ner mot skogen. Eftersom vi är där så sällan blir det ett äventyr för Vladimir, med andra dofter och ljud än det finns här uppe hos oss. Att försöka köra med skoter och koppel inne i skogen går inte så bra, han blir så ivrig så det slutar alltid med att kopplet trasslar sig runt stammarna och det blir ett omak att försöka trassla ut oss igen. 

Skönheten som finns här

Jag har alltid känt mig mest hemma här, det är som att man blir buren av naturen i det här landskapet. Inte finns det många människor som stör heller, det är skönt. Nu sen jag blev pensionär och fick mer tid, och anledning att komma ut mer på grund av Vladimir, känner jag att jag njuter av det vackra som finns här på ett nytt sätt. Jag tar till vara på det, nåden att få bo såhär.